Happ, semester tider och så är ju skönt! Önskar bara att jag inte tagit någon semester alls och att Svante kunde vara lite mer ledig och inte jobba över så mycket. Jag ska sluta planera saker, för allt jag lyckas planera och vilja göra så går de ändå i stöpet och där står jag med gråten i halsen, bara för att de aldrig går min väg. Barnsligt. Jag antar väl att de snart kommer att gå min väg med, men verkligen inte just nu.
I helgen vill jag åka bort, bo på hotell, bara vara och rå om varandra. Svante vill bara sova, klart han vill då han jobbat över hela förra veckan och den här, igår jobbade han från 07 till tolv på natten... Jag vill också sova, speciellt efter vad som hände i helgen men jag vill samtidigt ta vara på de få små fjuttiga dagarna vi är lediga tillsammans. Hjärtat har en högre frekvens än vanligt, gråten är närmare än vanligt och magknipen, som mest troligtvis beror på all ångest och inre stress som finns inuti mig, blir mer vanligt.
Att vara ledig utan den jag älskar mest av allt i hela världen är ingen värdig semester. Jag begär bara en ynka liten vecka, en liten längre helg...
Fast ja, allt förgäves har de väl inte varit. Första veckan var riktigt bra, synd att de bara alltid ska sluta så dåligt.
